För några veckor sen hamnade jag på trollhättans sjukhus. Har haft lite kruxigt med bebisen och fick tid för att kolla upp det. Bland många andra undersökningar blev det oxå ultraljud. Inte på det vanliga sättet dock. Givetvis det otäcka.

När jag satt där halvt förnedrad och inte fullt så påklädd som jag önskar att jag var frågar läkaren helt självklart: Ska ni behålla barnet?

Läkaren hade en grov brytning och jag var inte helt hundra på att jag uppfattade vad han sa. Behålla barnet? Vad är det för fråga? Vad finns det för alternativ?

Tårarna var inte långt borta. Vem skulle vilja mitt barn så illa?

När jag tidigare föreställt mig aborter har jag lite blåögt föreställt mig att man gör sig av med en slemklump. Jag menar inte att jag tycker att det på något sätt är bättre men nu blev det mer verkligt för mig.

När detta inträffade var jag i v 16. Mitt BARN i magen var stor som en citron. "Han" hade tio fingrar, tio tår. Naglar, hår, han kunde svälja, suga på tummen och mkt mer.  Jag bär på ett barn. Som visserligen inte klarar allting själv än. Jag hjälper honom och backar upp där han inte är färdigutvecklad än. Men jag bär på ett barn!

Anledningen till att läkaren frågade var att om jag hade svarat nej hade jag inte heller tillåtits att se bilden. Bilden på det barn vars hjärta slog där inne i min livmoder. En abortväntande mamma ska inte utsättast för det. Varför? Visa dem va det är de gör sig av med. Att det faktiskt är ett liv där inne!!!

Min lillasyster berättade för mig om en studie som gjorts på foster. Man har upptäckt att foster känner smärta vid aborter. Som jag förstod det så disskuteras därför nu om man ska ge barnen smärtstillande innan de "plockas bort". Känns inte det skevt??

Jag känner mig kränkt av sjukvården. Jag bär på ett barn och ingen ska kunna få göra dig, min älskade lilla Baloo, illa!!