av Emilie

17:54, Måndag 18 Juli 2011

7 kommentarer

Nedu...själv tycker jag det var nåt av det mest egoistiska och ytliga jag läst på länge. Mina föräldrar har gjort uppoffringar utan att nånsin på nåt sätta lägga nån form av skuld på mig för det. Jag har ingen skuld till dem, men är ändå genuint tacksam för allt de gjort för mig. Och om jag förstår dem rätt, så tycker de att det har varit värt varenda minut av det, med tanke på allt de får tillbaka. Man måste se sina uppoffringar som en investering, som en kallelse/uppgift, något man fått förtroendet att förvalta. Och att kalla det för självförnekelse är endast ytligt. Nej, det där förstod jag inte alls.
Om ett barn säger "och" efter 20 års uppoffrande från föräldrar...kära nån....utan att ha nån skuld, måste väl det spontana vara tacksamhet "om det har någon form av insikt"...

Emil - 23:48, Måndag 18 Juli 2011.

Jag måste erkänna att jag läste Claras inlägg lite för snabbt. Likväl håller jag inte med om hennes resonemang. Visst, en förälder får aldrig lägga skuld på sitt barn för de uppoffringar man gjort, men för den skull kan man förvänta sig tacksamhet, inte kräva det, men hoppas att barnet har tillräckligt med "insikt" för att själv vara tacksam och inte bara svara "och?". Sen tror jag heller inte att lösningen är att uppoffra mindre eller ägna sig mer åt sig själv. Tror mer att lösningen är att, som jag skrev innan, inse vad man faktiskt håller på med och istället göra det av genuin osjälvisk kärlek.

Emil - 08:31, Tisdag 19 Juli 2011.

Så många tragiska berättelser jag hör om brustna relationer till sina barn. Där försök till ömsesidig förståelse och kärlek finns mår man bäst. Att hedra sin far och sin mor är det enda bud i bibeln som ger löfte om ett långt liv. Det är först när man står där själv med en brusten barnrelation som man förstår vidden av den sorgen.

Sjukhhuskurator - 13:55, Tisdag 19 Juli 2011.

Det håller jag förvisso med om. Jag kanske var lite snabb jag med. Men det som står alldles i början tycker jag är viktigt. Hm... hur uttrycker man det här rätt. Jag tycker man hör allt för ofta från småbarsnföräldrar, gnäll om att barnen är hela deras värld. Att inget går att göra längre. Att det finns en före och eftertid. Och det gör det förvisso men det är så viktigt att komma ihåg att ta lite företid efter oxå. Rörigt?
Alida har fötts in i en värld som redan fungerade. För hennes skull så måste hon anpassa sig efter den till viss del. Hon kan inte styra hela världen. Det tror jag varken hon eller hennes omgivning mår bra av. Jag tror att Alida mår bra av att se att jag och Filip mår bra och att vi får göra saker vi tycker är kul.
Sen kanske Clara uttrycker det hårdare än jag skulle gjort.
Äsch... jag är inge bra på det här med att uttrycka mig men i huvet har jag minsann bestämda åsikter jag sällan ruckar på... ;-)

Em - 14:39, Tisdag 19 Juli 2011.

Man bör kanske läsa lite mer om hur clara resonerar kring livet innan man läser in att hon inte tycker att man ska göra uppoffringar för sitt barn... Tror inte alls det är det hon menar med inlägget...

maria - 21:36, Tisdag 19 Juli 2011.

Jag följde upp mina inlägg på FB under länken hon la upp på sin vägg...

Emil - 15:06, Onsdag 20 Juli 2011.

ojoj, samtalet som aldrig ville dö..=) Jag tycker det Clara skriver är bra och nyttigt. Nu har inte jag barn men visst får man tycka till?=)
Det enda jag tycker är att livet kan inte cirkulera endast runt barnet. Ett exempel är ju skilsmässorna. Många par skiljer sig då deras barn har flyttat hemifrån. En av anledningarna tror jag är att man har låtit livet cirkulera runt ens barn så att när dom skaffar egna liv och flyttar hemifrån så har man inte längre någon relation till sin man. Det är ju honom man har lovat trohet till, inför Gud. Mår man bra så mår ens barn bra.

bex - 14:12, Torsdag 21 Juli 2011.

Kommentera

  Namn

  E-post (med gravatar-stöd)

  URL